En vinterreflektion från Eddie om längtan

Det är något märkligt med det där tomrummet som infinner sig under juluppehållet. Plötsligt står man där och saknar sina teaterkompisar från Mandarinteatern så att det riktigt svider i hjärtat. Repliker, skratt och småprat på parkeringen– allt det där som brukar vara vardag är nu långt borta, och längtan växer sig starkare för varje dag som går.

Men så händer det där oväntade som bara kan ske i vår digitala tidsålder. Teknikens under – Bluetooth, Siri och Airpods – samverkar på sitt eget smått förvirrade men charmiga sätt. Plötsligt, utan att jag själv bestämt det, ringer Siri upp Johan. Han svarar inte, men tekniken ger sig inte och Johan som ser att han har ett missat samtal ringer upp mig istället. Och där, mitt ibland alla digitala konstigheter, får vi två en pratstund. Vi småpratar, skrattar åt tillvarons nycker och till sist undrar Johan, fullt rimligt: ”Men vad ville du egentligen?”

Där och då skrattar vi gott åt både tidens utveckling och tingens envisa liv. Längtan efter scenens gemenskap känns lite lättare för en stund, och när samtalet avslutas är det som om teknikens små missöden faktiskt lyckades skapa just det där oväntade mötet vi saknade. I väntan på nästa repetition får man väl ändå säga att det är vardagsmagi av bästa sort.

Fredag den 23 januari 2026, glad att jag fått vara med ända hit det är det inte alla som har. 

I år är det en mängd milstolpar som radas upp, jag fyller 56 vilket känns helt orimligt även  

om ryggen och ena höften insisterar på att det är sant. 

Det är också 40 år sen jag gick ut nian och 10 år sen min bäste vän dog helt oväntat  

midsommarafton 2016. Både händelserna kommer att uppmärksammas var och en på sitt  

sätt. 

Under åren 2014-2017 hände det en massa tråkiga händelser som präglat mig sedan dess.  

Det började med att min mor efter lång tids kamp mot den där djäkla sjukdomen somnade  

in september 2014. Det var flera som strök med i min nära omgivning och det det  

kulminerade 2016 när bästisen dog. 

Han var den typ av vän man kunde ringa eller bli uppringd av klockan tre på natten bara för  

att berätta att man råkat dra av en brakare på konsum, ja ni fattar, finns inte så många man  

gör så med. 

Vår relation var av det slaget att han var loket som drog iväg oss på äventyr och jag var  

bromsvagnen som såg till att vi inte spårade ur fullständigt. Men när han försvann så blev  

bromsvagnen kvar vid perrongen, oförmögen att ta sig någonstans på egen hand. 

Jag vankade av och an på perongen, gjorde som man ska, stämpla biljetter, städa och sånt  

som hör perongarbete till. Bromsvagnen stod parkerad där oavsett årstid i ur och skur, och  

ville inget annat än att få se nästa perong, och vad som skulle kunna finnas där. 

Åren gick och tack vare de härliga människor som jag har runt mig, såg jag att de lämnat  

masskindelar efter sig, en skruv där, en mutter där, en liten kabel där. 

Tillslut hade jag fått ihop tillräckligt med delar för att kunna bygga en liten solcellsdriven  

elmotor, ohh nu kunde äntligen vagnen börja röra sig framåt på egen hand. 

Fast bara när det var soligt, annars saktade farten ner och den stannade igen. 

De senare åren har det dykt upp nya maskindelar tack vare nya bekantskaper såsom  

Mandarintetarn. Har kunnat bygga ett batteri så det rullar även när det är skugga, går lite  

saktare men framåt går det i alla fall. 

Om någon sagt till mig för tre år sen att jag i januari 2026 skulle sitta med ett eget företag  

och delägarskap i ett annat hade jag undrat vilka kemikaler de andats in. 

Men nu sitter jag här och har gjort mitt första bokslut och momsredovisning.  

Mandarinteatern har en massa föreställningar framför sig……oj hittade en kabel  

till…….och kurser och workshops under våren. 

Var på ett kul möte i dag som eventuellt kan ge ringar på vattnet framöver……..oj en  

batteriturbo……..så det händer grejer! 

2026 nu djäklar skall den här bromsvagnen byggas om till lok i stället, så att färden kan gå  

till nya spännande destinationer. 

Allt gott! 

Nicklas 

Från scenens magi till manuskaos – och allt däremellan!

Oj, vilket år det har varit på Mandarinteatern! Om någon säger till mig att teater bara är att stå på scen och ta emot applåder, ja då får jag nästan lust att kasta en teatermask på dem och säga: ”Kom igen, häng med på en repetition!” För här – bland kulisser, manuslappar och kaffemuggar – har jag fått vara skådespelare, scenograf, manusförfattare och, inte minst, quizmedskapare. Allt detta med mina fantastiska kompanjoner: Johan, Nicklas och Elin. Ni är inte bara mina kära medresenärer, ni är också de största skrattmaskinerna jag känner.

Teaterquiz har blivit vår egen lilla sport – och låt oss vara ärliga, det är ju nästan roligare än att improvisera en kärleksscen med trasig peruk. När vi sätter oss ner för att klura ihop nya frågor, är det som om hela repan i Dalhem fylls av kreativitet och en lagom dos av tävlingsinstinkt. Jag misstänker att Johan egentligen är ett quiz-orakel, Nicklas har en hemlig samling av teaterfakta från 1500-1600-talet, och Elin har alltid det bästa svaret på tungan (även när det är fel, men roligast!).

Men det bästa av allt? Att vara en del av Mandarinteatern är mitt livselixir. Alla skratten som ekar genom lokalen, våra kreativa möten där idéerna flyger och ibland kraschlandar, och den energi vi har tillsammans som grupp – det är som att få en vitamininjektion rakt in i hjärtat. Repetitionerna där vi skapar direkt på plats, hittar på nya scener och ibland glömmer bort vad vi ens skulle spela, fyller mig med så mycket glädje att jag nästan blir sentimental (okej, bara lite).

Och nu då? Jo, 2026 ligger framför oss som en orörd scen. Jag ser verkligen fram emot våra nya quiz, sköna produktioner och än fler skratt. Så länge Mandarinteatern finns, finns det hopp om ännu mer teatermagi, oväntade upplevelser och så klart – en och annan missad replik som blir en show i sig. Tack för att ni är bäst, och tack Mandarinteatern för att du gör livet både roligare och galnare – precis som det ska vara!

Ha det så gott så här på slutet och snart får vi säga god fortsättning enligt Johan som bestämt att vi inte får göra det innan tolvslaget 