Eddie Dubrehed

En vinterreflektion från Eddie om längtan

Det är något märkligt med det där tomrummet som infinner sig under juluppehållet. Plötsligt står man där och saknar sina teaterkompisar från Mandarinteatern så att det riktigt svider i hjärtat. Repliker, skratt och småprat på parkeringen– allt det där som brukar vara vardag är nu långt borta, och längtan växer sig starkare för varje dag som går.

Men så händer det där oväntade som bara kan ske i vår digitala tidsålder. Teknikens under – Bluetooth, Siri och Airpods – samverkar på sitt eget smått förvirrade men charmiga sätt. Plötsligt, utan att jag själv bestämt det, ringer Siri upp Johan. Han svarar inte, men tekniken ger sig inte och Johan som ser att han har ett missat samtal ringer upp mig istället. Och där, mitt ibland alla digitala konstigheter, får vi två en pratstund. Vi småpratar, skrattar åt tillvarons nycker och till sist undrar Johan, fullt rimligt: ”Men vad ville du egentligen?”

Där och då skrattar vi gott åt både tidens utveckling och tingens envisa liv. Längtan efter scenens gemenskap känns lite lättare för en stund, och när samtalet avslutas är det som om teknikens små missöden faktiskt lyckades skapa just det där oväntade mötet vi saknade. I väntan på nästa repetition får man väl ändå säga att det är vardagsmagi av bästa sort.

Från scenens magi till manuskaos – och allt däremellan!

Oj, vilket år det har varit på Mandarinteatern! Om någon säger till mig att teater bara är att stå på scen och ta emot applåder, ja då får jag nästan lust att kasta en teatermask på dem och säga: ”Kom igen, häng med på en repetition!” För här – bland kulisser, manuslappar och kaffemuggar – har jag fått vara skådespelare, scenograf, manusförfattare och, inte minst, quizmedskapare. Allt detta med mina fantastiska kompanjoner: Johan, Nicklas och Elin. Ni är inte bara mina kära medresenärer, ni är också de största skrattmaskinerna jag känner.

Teaterquiz har blivit vår egen lilla sport – och låt oss vara ärliga, det är ju nästan roligare än att improvisera en kärleksscen med trasig peruk. När vi sätter oss ner för att klura ihop nya frågor, är det som om hela repan i Dalhem fylls av kreativitet och en lagom dos av tävlingsinstinkt. Jag misstänker att Johan egentligen är ett quiz-orakel, Nicklas har en hemlig samling av teaterfakta från 1500-1600-talet, och Elin har alltid det bästa svaret på tungan (även när det är fel, men roligast!).

Men det bästa av allt? Att vara en del av Mandarinteatern är mitt livselixir. Alla skratten som ekar genom lokalen, våra kreativa möten där idéerna flyger och ibland kraschlandar, och den energi vi har tillsammans som grupp – det är som att få en vitamininjektion rakt in i hjärtat. Repetitionerna där vi skapar direkt på plats, hittar på nya scener och ibland glömmer bort vad vi ens skulle spela, fyller mig med så mycket glädje att jag nästan blir sentimental (okej, bara lite).

Och nu då? Jo, 2026 ligger framför oss som en orörd scen. Jag ser verkligen fram emot våra nya quiz, sköna produktioner och än fler skratt. Så länge Mandarinteatern finns, finns det hopp om ännu mer teatermagi, oväntade upplevelser och så klart – en och annan missad replik som blir en show i sig. Tack för att ni är bäst, och tack Mandarinteatern för att du gör livet både roligare och galnare – precis som det ska vara!

Ha det så gott så här på slutet och snart får vi säga god fortsättning enligt Johan som bestämt att vi inte får göra det innan tolvslaget 